Så var den äntligen klar, tavlan Moderjords Klimatångest. 

Efter att jag byggde färdigt den nya ateljén sommaren 2018 så ville jag måla något stort. Det var ju faktiskt hela poängen med att bygga ateljén från början, jag behövde mer yta och högre takhöjd för att kunna hantera riktigt stora dukar. Sommaren 2018 var även den sommar som en viss Greta Thunberg påbörjade sin skolstrejk utanför Riksdagen. Mina tre barn pratade mycket om skolstrejken och mycket om vad som hände med klimatförändringarna på vår planet. Det blev uppenbart för mig att de faktiskt inte bara var engagerade i vad som hände med klimatet men att de faktiskt var genuint rädda och oroliga för sin framtid. Med så mycket känslor så fanns det egentligen enbart ett rimligt tema för den kommande stora tavlan; den skulle handla om klimatet, vår planet och den yngsta generationen. Sedan jag började måla så har tavlan utvecklats en hel del, och Greta Thunberg har minst sagt tagit hennes skolstrejk till en helt annan nivå. Hon har gett mina barns generation en röst och även ett hopp om framtiden, och med det så har faktiskt innebörden förändrats något också. Tavlan handlar inte bara om hopplöshet utan även om möjlighet.

I tavlan ser vi den lilla flickan stå stabilt och starkt med en gren i luften. Hon gestaltar Moderjord. Det är inte längre de vuxna som klarar av att ta hand om vår jord, det är barnet. Men Moderjord brottas med att hålla allt uppe samtidigt som plastpåsen kväver henne (en koppling till allt plast man finner i naturen). Insekterna och djuren klättrar upp för henne för att ta sig till grönskan längst upp, där fjärilarna redan finns. De klättrar mot en bättre plats… eller bort från det som varit. Längst ner i tavlan ser vi en död fågel och döda insekter. Förtryck i form av taggtråd fäster sig runt barnets ben. Mat som ruttnar och möglar påminner oss om vår överkonsumtion som kopplas till girighet och krav i form av guld och smycken. De två barnen räcker upp sina armar mot Moderjord, samtidigt som de nästan hukar sig. De försöker hjälpa till men har svårt att samtidigt hantera storheten av situationen. Grenen innehåller mycket av det som har kommit upp i nyhetsflödet kring vår natur och klimatförändringar under tiden då jag målat tavlan. Torsken symboliserar överfisket, den kommer inte loss från snöret, den är utanför vattnet och har en krok i munnen – situationen kunde knappast vara värre. Men, Blåmesen gör trots allt ett desperat försök att hjälpa den. På andra sidan om Moderjord finns det som är kvar av regnskogen inlåst i en glasburk och bredvid hänger en läckande påse med insjöfisk – man kan nästan känna syrebristen i vattnet. Det finns många mer uppenbara och mer dolda händelser i tavlan. Jag hoppas att den som tittar på den får med sig många tankar och funderingar om vad vi gör med vår planet…

Men trots all denna tragedi som förmedlas i tavlan så har jag ändå hopp om framtiden för det är den som också förmedlas i tavlan… jag tror på den yngre generationen.